Eller ja, kanske inte riktigt men tanken fanns i bakhuvudet under hela kvällens träning! När Ted frågade hur högt jag ville hoppa idag svarade jag att nått språng på 1,30m hade jag velat göra. Dem höjer upp hinderna och det såg ganska högt ut men jag tänkte va fasen det ska gå! Det har ju kännts bra hittills så vardör skulle det inte göra det nu. Sagt och gjort 16 språng senare frågar Ted hur det kändes och med tanke på att hon knappt vatt i en bom och vi kom bra på alla hinderna så var smilet från ena örat till det andra när jag svarar "bra!". Då säger han "ja, det var bra och du ska veta att de flesta hinderna låg på 1,35-1,40..."
Allt kändes så lätt, okomplicerat och framförallt roligt! Lillfia bara sög mot hinderna och känslan att behöva "bromsa" är så häftig. För från att man varit tvungen att tänka framåt hela tiden och inte haft något ärligt stöd på bettet till att nu kunna rida med en gummibandskänsla i handen och känna ett sånt fint samspel och glädje! Synd att det inte fastnade på film bara...
Det känns som precis rätt tajming för hennes vintervila. Nu ska hon ta det lugnt i ca en vecka sen ska hon få vila helt från ridningen i en månad. Det kommer göra henne gott!

Inatt kommer jag sova gott och imorgon väntar utbildning på förmiddagen och efter det jobb till torsdag morgon!

God natt.